COLDING FOTO - KULTUR

(Maj)

Modern kultur lider av begreppsförvirring

När konstfackseleven Anna Odell spelar psyksjuk presenteras hon som konstnär, bara för att det skedde i konstfacks regi. Behöver man vara en Einstein för att räkna ut att hon bara agerade vanlig skådespelare med ett (vård)politiskt budskap? Hon borde alltså ha sökt till en teaterskola istället för till konstfack. Må så vara att det behövs vårdpolitiska budskap...

Konsten har varit sjuk länge nu. Titta bara på den rosa rondellstolen i Gävle för 750.000 kr... eller det rosa bilvraket vid Riks-80 för ca 300.000 kr... eller upphängda gamla trosor i Gävles Stadsparks vackra träd eller var det smutsiga lakan, skit samma… eller 100 skurhinkar i hela taket på länsmuseet etc. etc. Alla liknande kulturaktiviteter rymmer mer politiska yttringar/protester än konstnärliga sådana. Men det går naturligtvis inte att tillstå, när man samtidigt är tvungen att finansiera upptågen genom att söka stipendier via kulturbudgeten!

Nej, att borgarklassen var de som först fick tillgång till högkulturen inom alla kategorier, betyder inte för den skull att den var politiskt laddad med just borgerliga värderingar. I min bok "Baklängespolkan går" har jag bl.a. tydligt redovisat hur Beethovens 9:a varit gångbar i alla partipolitiska läger under det senaste seklet. Här frodas alltjämt en störande begreppsförvirring, i vars grumliga vatten kulturredaktörer gärna simmar omkring utan att protestera, annat än undantagsvis. (Ett sådant undantag stod faktiskt GD:s Björn Widegren för i en krönika härförleden, cred för det)

När t.ex. Lasse Ekstrand, den ”orädde” debattören i GD som brukar korrigera dålig ”bokföring” i samhällsfrågor, inte ens vågar säga rakt på sak hur det ligger till, vem ska då göra det? (Se hans debattartikel från den 23 maj i GD) Han vet ju som alla andra bildade människor, att ordet kultur betyder ODLING. Varför vågar han inte säga, att det enda som samhället borde odla, är det som har en inneboende livskraft och samtidigt gagnar civilisationen - evolutionen.

Varför kan/vill/vågar naturvetare lära ut vad som är kulturväxter respektive ogräs/skadedjur i naturen? Varför kan/vill/vågar inte kulturvetare göra samma sak inom kulturlivet?

Ingen har väl någonsin kommit på tanken att kalla trädgårdsmästare för totalitära fascister bara för att de rensar ogräs i sina rabatter, så att kvalitativa kulturväxter får tillräcklig näring och kan sprida sig.

Blir läkare anklagade för nazism när de bedriver krig mot sitt ogräs, bestående av virus och (sjukhus)bakterier? Ja hela människans överlevnad tycks hänga på om de goda bakterierna vinner kampen mot de skadliga.

Eh ursäkta, människan råkar alltså vara en del av naturen! Därför beter sig människor precis som naturen i övrigt gör; Båda sprider såväl liv som död omkring sig. Människor sprider alltså både odödliga som dödliga verk omkring sig. Många ”dödliga” verk har aldrig ens haft ett liv, utan var döda redan från början, framavlade och förlösta med hjälp av Kulturrådets och Rikskonserters sjuka stipendiepolitik.

Tillbaka till begreppsförvirringen. I samma stund som musik började kallas för konst (konstmusik), när även kompositörer började definiera sig som konstnärer, startade flummeriet. När musiken blev till konst drabbades den av den stora konstsjukan. Därför bör man dra öronen åt sig så fort någon börjar mumla om västerländsk konstmusik. När du istället hör prefixet ”klassisk” före ordet musik, går du troligen säker för musikaliskt kvacksalveri. ”Klassisk” betyder ju tidlös och borgar för något som överlevt inte bara stipendienämndens, utan även publikens domar. De klassiska verken har därför en substans som utgör mer än bara trendnisseri, dagsländekultur, politisk korrekthet eller nyhetshysteri. Även mången musikal, operett, folk och popmusik kan anses ha nått klassikerstatus, vilket rör till det en del i begreppsvärlden. Detta möjliggjordes endast därför att de alla är tillkomna under tonalitetens lagar!

Musik är en egen disciplin och har därför ett eget namn och ett eget språk med tillhörande grammatik och behöver därför inte låna vokabulär av andra fakulteter för att identifiera sig. Det viktiga är att inte blanda ihop själva språkfrågan med olika musikstilar. Alla musikstilar är tonala i språket, utom just nutida västerländsk sk konstmusik inklusive modern jazz!

Håll för tusan inte undertecknad ansvarig, om det visar sig att det enda musikaliska språket som hjärnans ”inläsningscentral” kan hantera, är det tonala tonsystemet! Systemet som pga evolutionen råkar lyda under både matematikens och fysikens naturlagar och just därför är universellt.

När det endast gäller konstspråket eller musikspråkets grammatik, existerar därför inga smakfrågor. Just då går det faktiskt att tala om rätt eller fel. Först därefter, när språket är läsbart, kan man sedan tala om tycke och smak. Psykologiprofessor Diana Deutsch, University of California San Diego, har bedrivit grundforskning i denna fråga sen 70-talet. Hon är numera en av de högst rankade forskarna i USA vad gäller hjärnans förmåga att hantera inkommande data som består av musik och språk. Och hon är inte ensam…

Har för övrigt någon kommit på tanken att kalla svenska akademins ledamöter för fascister, om de kräver att en bok både ska gå att läsa och att man ska förstå innehållet i densamma, utan att behöva ha en IQ på 170? Må så vara att dom uppfunnit en räddningsplanka åt de som inte behärskar språket. Modern poesi kallas den visst för…

Kulturlivet påstår sig bedriva friskvård, men tenderar alltmer åt att ”vårda” ogräs och sjukliga alster utan livskraft och mening. Censur, ropar alla språk-obegåvade kulturarbetare! Okej då, ropa i så fall censur även i läkarkorridorerna, när man försöker utrota destruktiva bakteriestammar…

Och när jag ändå håller på. Kroppskultur är också en egen disciplin och kallas – idrott/sport. Idrotten behöver inte heller låna vokabulär och kalla sig för kultur. Det leder bara till begreppsförvirring.

Allt är inte guld som glimmar – allt är inte heller kultur, som vissa charlataner försöker sälja in. Men det är ju originellt eller nytt eller unikt! Visst, det är även konsten gjord av Furuviks apor, eller av din egen 3-åring. Därför är det hög tid att även börja kravmärka kulturen. Så mycken konst och musik som produceras med hjälp av syntetiska och onaturliga "byggstenar", borde mana till köpbojkott! Om det idag t.o.m. erbjuds ekologiska viner och ekologiskt kaffe (snart kanske ekologiska cigaretter) varför skulle kulturen vara en fredad zon? Det vore intressant att se hur många i publiken som skulle "köpa ekologiskt" om de hade ett sådant alternativ att välja på. M.a.o. var finns "den hemlige kocken" inom musikens område? Kanske han redan finns närmare än du tror? "Han går förbi dig men din blick är slö", som Hjalmar Gullberg skulle ha sagt...

Gunnar Colding, Fd kulturarbetare

(April)

Om musikskribentens tomma tunnor

(Denna min artikel publicerades i Gefle Dagblad 1 april 2009, dock tyvärr i förkortad version. Här är den i sin helhet...)

Nu har Camilla Dal (själv) gått definitivt för långt. Inga av nedanstående citats substans går att verifiera (GD 19/3-09) Orden är ett hundra procent subjektiva åsikter, som bara delas av dem som själva har intressen i ”ospecificerade ljudverksamheter”. Som argument i en ekonomisk prioriteringssituation, är de att betrakta som tomma tunnor, som dessutom skramlar misstänkt högt.

Dal påstår i alla fall att Kommunen saknar ”kunskap och bildning” i ämnet experimentell ljudverksamhet, den som i Gävle påstås erbjuda ”högkvalitativ konsertverksamhet”.

Nu råkar det vara så att alla normala människor saknar kunskap och bildning i dessa frågor, eftersom det inte finns några mätbara sådana i dylika verksamheter. När ”ljud-performance” blir synonymt med ”kvalitativ konsertverksamhet”, när man måste kalla något för mer än det är, förminskar man egentligen bara dess eventuella värde.

Dal pratar vidare om ”produktiv kulturverksamhet på reell kunskapsgrund”. Är det ett skämt? På vilket sätt produktiv? Dokumenterat av vem eller vilka? Till vems nytta, i ett samhälle vars ekonomi närmar sig konkurs?

Vidare påstås i artikeln att ”ingenstans i regionen finns motsvarande verksamhet.” Säkert sant. Men vad säger att det automatiskt är en merit att vara ensam? Kanske ensamheten har orsaker som är mindre smickrande?

Dal påstår vidare att verksamheten ”satt Gävle på musikkartan.” Vilken av alla musikkartor!? Vill vi verkligen att en udda minoritet ska bestämma att just Gävle ska marknadsföra sig som ljudexperimentens mecka?

Dal hotar också med att …”konserter kommer att arrangeras helt ideellt”… Vad är det för fel med det? Ge pengarna i fråga till mer realistisk och kunskapsbaserad konsertverksamhet, som t.ex. Gävles privata Opera-satsningar. Är det inte dags att Gävle också ger något till den vuxna musikteaterpubliken, efter alla år med Skottes barnteater.

Dal avslutar sitt atonala ordverk med att hon inte kan göra annat än ifrågasätta Gävle Kommuns ”spridande av floskler”. Hennes debattartikel har om möjligt ännu högre kultur-floskel-faktor, vilket snarare riskerar att skada mer än att hjälpa.

Det finns numera adekvat litteratur/forskning som möjliggör för oss att förstå när vår hjärna kan uppfatta något som varandes kultur och när den inte kan det. Framförallt har de som förkovrar sig i denna litteratur, sedan en hyfsad chans att bli resistenta mot kulturella illusionister, allt medan dessa fortsätter hamra på sina själsligt tomma tunnor. För det kommer dom att göra länge än, var så säker. Det utbildas nämligen minst 60 nya ljudkonstnärer (förlåt tonsättare) varje år bara i Sverige, för att inte tala om de 300 (atonala) som redan finns hos FST i Stockholm.

Därför undrar nog inte bara jag om det verkligen är godkänt, att den som har monopol på att skriva om klassisk musik, bara strör personliga musikpreferenser omkring sig i tidningarnas budgetdebatter, samtidigt som t o m kärnverksamheter går omkull på löpande band?

Dessutom, är det godkänt att en musikrecensent oftast sysslar med ett lite barnsligt ordbroderande, om än aldrig så virtuost? Har inte en abonnemangspublik rätt att kräva recensioner för en vuxen musikpublik, innehållande mer än bara verk-beskrivningar av typen: först så gick det upp, sen så gick det ner, och sen brakade musiken lite hit och så susade den likt höstlöv lite dit, lite fågelkvitter högt upp i diskanten följt av mullrande åska i basarna… och till slut de obligatoriska propåerna om mer modernism, så fort tillfälle ges? Och detta trots att det mesta i den genren är helt värdelöst enligt auktoriserad perceptions - och kognitionsforskning. I alla fall om syftet är att leverera en äkta musikupplevelse till en normalfrisk konsertpublik.

För många av oss musiker framstår denna stil mer som ett spelande på parodiska strängar än ett seriöst recenserande av en konsert med klassisk musik. Men i Dals musikvärldar finns uppenbarligen ingen anledning att göra skillnad på ospecificerade ljudexperiment eller äkta verifierad musikkonst. Någon (sa jag musiker?) viskade härförleden i mitt öra, (jo, sånt händer) att Dals naturliga hemvist därför egentligen är SKOTTES musikteater för barn. Man är typ, beredd att hålla med...

Gunnar Colding, fd kulturarbetare

(Mars)

Okunnighet eller simpel avundsjuka?

Markus Larsson, Aftonbladet:

”Jag tycker att opera är lika illa som abstrakt poesi eller kräksjukan. Vuxna människor som ylar som skållade varulvar i festblåsor och pingvinkostymer är pretentiöst trams, trams, trams. Det kan vara finkulturens knäppaste uppfinning. Och egentligen handlar det som vanligt bara om en mer sofistikerad form av sexuell frustration. Men visst, årets final kanske behövde en sjungande isbit, vad vet jag?”

Min kommentar:

"La voix" är egentligen en "hybridlåt" som består av två delar, en schlagerdel och en operadel, visserligen hela tiden med ett schlager comp. Att "opera-delen" skulle vara ett Puccini-plagiat, är bara intellektuellt nörderi. Den akademiker som uttalat sig i massmedia, försökte nog mer exponera sig själv än den objektiva sanningen. Utan att titta i partituret, men väl lyssna, kan man lätt konstatera att det bara är tre-fyra toner i början av "operadelen" som har konkret bäring på Puccinis aria ur "Nessun Dorma". Resten är egna associationer underblåsta av medial sensationshunger.

Om "La voix" skulle bedömas som plagiat, så är "Helan går" ett långt värre sådant, med rejäl bäring på Tosca i sista akten. Lyssna gärna och få er ett gott skratt... Varför hörde man ingenting om Björn Ulvaeus 100 procentiga "plagiat" av sista satsen ur Brahms 1:a symfoni kan man fråga sig? Men det var ju i och för sig för 30-40 år sedan...

Att jury-rösterna dissade den mer avancerade schlager-musiken är bara pinsamt och talar för sig själv. Ändå var årets resultat ovanligt rättvist, men bara tack vare folkets röster. Man tror ju hela tiden att det borde vara tvärtom. Särskilt som vinnarlåten har ett hälsosamt/godkänt avstånd till Loa Falkmans lite pinsamma försök i genrén på 80-talet. Värre kitsch får man leta efter. Dvs rött kort.

Malena Ernman får grönt kort för sitt crossover eller vad det heter. "Sjungande isbit"? Nja, hon började ju i alla fall gråta av segern, ja t o m hångla enligt pressen, så kanske är den kyliga looken bara en synvilla. Att man ibland kan få visuella associationer till Hovdamen Tarras-Wahlberg modell yngre, är väl för den skull inget "plagiat"...

Redan efter ett par veckor står det också klart, att de flesta radiokanaler bojkottar "La voix" med bortförklaringar i stil med: "den passar inte in i vårt produktsortiment... Några veckor senare kommer "La voix" trots detta upp som ETTA på svensktoppen. Listan som också genereras av folket genom telefonröstningar. Aftonbladets nätomröstning i frågan gav samtidigt resultatet att 70 % vill att den ska spelas i radio och 30 % är mot...

Detta ger mig anledning att spekulera i att spellistefolket antagligen är skitskraja för att deras vanliga dunka-dunka låtar i jämförelse, ska framstå som de tomma bullrande tunnor de är! Det kan också uttryckas så här: Om "La voix" är som en "Big Mac" med dressing, liknar standardlåten i popradion mer en "kokt utan bröd". Då undantar jag förstås en del av Robyns låtar, som håller en egen klass...

Nyligen avhölls en Romans-konsert i New-York, huvudsakligen bestående av Mozarts verk. När sopranen därefter skulle framföra ett knippe sånger av Webern (snart 100 år gammal musik men synnerligen Atonal sådan) buade publiken ut henne! OPUS, Sveriges ledande musikmagasin, ställde därför frågan, varför svenskar inte buar på konserter. Det korta svaret är enkelt. I det Lutherska Sverige är vi uppfostrade till att ”så gör man bara inte.” Den som bryter mot denna norm, blir också (kultur)politiskt inkorrekt och riskerar därför att bli uttittad av ”alla andra”. Det längre svaret är lite mer komplicerat, men ändå logiskt för de som orkar titta lite djupare i kristallens kula.

Alla avantgardister som har kommit upp sig, lever i nån slags symbios med medias kultur-vetare. Tillsammans bygger de upp en hype och ett varumärke. Detta varumärke är i de flesta fall lika med ”konstnärens” eget namn. Efter ett visst antal gånger i rampljuset har de plötsligt kändisstatus. Då är det särskilt viktigt att komma ihåg, att denna kändisstatus endast har uppnåtts genom ”statlig sponsring” och duktiga (kultur)lobbyister som alla drar åt samma håll tonalitetsmässigt sett. Emellertid har allt skett över huvudet på publiken. Denna har sedan, vid ett uruppförande, inte något annat val än att falla in i den kollektiva ritualen av applåder. Enda alternativet vore, att bua eller vägra applådera, d.v.s. civil olydnad, vilket de flesta inte har civilkurage nog att göra under t.ex. en direktsändning i radio eller tv.

Vore publiken ointresserad skulle den väl inte komma till ett uruppförande i stadens konserthus? Jo, det skulle den visst. Programråden lägger alltid det nyskrivna verket tillsammans med stor erkänd musik på samma konsert. Konsekvent placeras verken i turordning efter tidsepok. Barockt – Wienerklassiskt - paus - romantiskt. Bara om sista verket är en Wienerklassisk symfoni och solistkonserten är från romantiken, kastar man ibland om ordningsföljden epokmässigt. Ett konstigt undantag finns dock. Musik från vår tidsepok. Dessa nutida, till 95 % Atonala verk, förläggs alltid före paus, trots att de borde hamna sist i programmet p.g.a. tidsepok. Med denna metod omöjliggör man för publiken att välja bort den Atonala musiken, genom att t.ex. gå hem i förväg eller bara komma efter pausen. Publiken blir alltså tvångsmatad på samma sätt som vid vattenklorering.

Visst finns det många som blir nyfikna på hårt marknadsförda ”nyheter”, men hur många kommer tillbaka, om verket sätts upp en andra eller tredje gång, på en separat konsert, utan förköpta abonnemangsbiljetter? Utan gratisbiljetter eller andra särskilda satsningar och subventioner? Om publiken trots allt hör denna nyhet ännu en gång, så är den garanterat inkvoterad av någon statlig institution eller beställare, t.ex. SR P2, endast påhejade av nutida – musik – getto - folket själva. Titta t.ex. på statistiken från SR P2:s Önskekonserter de sista 30 åren. Vid detta enda tillfälle, när publiken styr programinnehållet, kan undertecknad inte minnas ett enda Atonalt verk, även om det säkert har hänt på senare år, som ett rent undantag.

Europeisk men framförallt Svensk musikpublik har alltså kommit att reduceras till en sorts ”röstboskap”, vars bifall sällan utgör en måttstock på ett verks kvalité. Applåderna har mer kommit att handla om den kända solisten, dirigenten eller symfoniorkestern och deras prestationer! För att fullborda hyckleriet skriver sedan alla recensenter om ”stående ovationer” och ”det kritikerrosade verket” etc. etc. Tror ni att dom någon gång avslöjar, att publikens ”frivilliga” efterfrågan i skivbutikerna sedan helt lyser med sin frånvaro?

Alla nutida kända tonsättare har lobbyister och påtryckare överallt på varenda musikinstitution. Tillsammans utgör de idag en enormt tung grupp som tar stor plats i media. Dessa har lyckats med konststycket att tvinga beställare att dessutom betrakta saken som en jämlikhetsfråga mellan Atonal och Tonal musik! Samtidigt anklagas publiken indirekt för att vara rigid och ha fördomar som måste brytas ned. Alltså, alla naturliga urvalsprocesser är satta ur spel. Precis som de är i de kvoterade könskrigens värld.

Det stora och lite pinsamma problemet som de flesta hukar inför, är att den Atonala musikens ”språk” inte har någonting gemensamt med sin Tonala motsvarighet! Den Atonala musiken saknar nämligen en grammatik som örat kan uppfatta. Därför låter allt som odefinierbara dissonanser utan memorerings-möjligheter. Den Tonala musiken (pop eller klassiskt) har däremot en mycket väl definierad grammatik bestående av tonarter i dur och moll, som alla utom tondöva kan uppfatta. I den musiken varvas både konsonanter och dissonanser enligt en godkänd grammatik. I en studie från Brain – A Journal of Neurology kom forskarna t.o.m. fram till att endast hjärnskadade människor kan ha preferenser för musik huvudsakligen bestående av dissonanser.

Tvärtemot vad avantgardister med tolkningsföreträde missionerar, är det Tonala musikspråket inte heller kulturellt eller socialt betingat. Preferenser för Tonal musik har, hör och häpna, en rent biologisk förklaring i hjärnan. Detta har man enkelt kunnat påvisa genom studier gjorda på spädbarn och djur. Därefter har en högt meriterad grundforskare i psykologi (Diana Deutsch, USA) redan 1983 bevisat, att inte ens normala, vuxna musikers hjärnor kan ”processa” Atonal musik. (Här bortses naturligtvis från vad eventuella ”savanter” eller idiotgenier skulle kunna lyckas med)

Därför lever, trots avsaknad av påtryckargrupper, de döda Tonala tonsättarnas verk ett hundra gånger livskraftigare liv än sina nutida ”kollegers” verk. Den klassiska musiken har endast diverse ”sällskap” som bedriver en sorts internverksamhet, där man träffas och delar gemensamma intressen. Den musiken behöver inga andra ”påtryckare” än Oorganiserade enskilda konsumenter, i dagligt tal kallade för publiken eller marknaden.

Ett musikspråk som under flera miljoner år evolutioneras fram, måste också per automatik bli ett universellt språk. Därför utnämner jag härmed den nutida Atonala ”sekten” till en av de mest arroganta grupperna någonsin inom kulturlivet. All nödvändig forskning, analys och bakgrund till dessa påståenden finns för övrigt redovisade i den enda svenska boken i ämnet: ”Baklängespolkan går eller blåst på musiken”.

På förekommen anledning kommer man också i den bokens uppföljare att kunna läsa om en annan stor luftballong, som nutida tonsättare blåser upp i marknadsföringssyfte. Nämligen illusionstricket att påstå att deras verk speglar eller handlar om t.ex. Antarktis miljö, eller Balkankriget, eller andra aktuella samhällsteman. Vänta bara, snart kommer ett uruppförande av en Invandrar-symfoni som påstås spegla Rosengårds-problemen i Malmö. Givetvis beställt av någon kulturtjänsteman med känsla för vad som är pk.

Allt sånt är, sett ur musik- och psykologi-vetenskapligt perspektiv, bara nonsens och till för att sälja in verket, eller legitimera en sorts musik som inte legitimerar sig själv. Därför upplever man oftast de långa, intellektuella bakgrunds-förklaringarna vid uruppförandet, mest som krystade bortförklaringar. Ingenting av de påstådda sambanden går nämligen att höra. Du kan bara fantisera fritt om dess eventuella existenser. Därför skulle egentligen de flesta verken kunna anses beskriva nästan vad helst du vill att de ska beskriva.

Det ska bli mäkta intressant och se om den nya kulturutredningens direktiv om mer kommunal och mindre statlig finansiering kommer att sjösättas. Och i så fall om dessa utlokaliseringar av pengar kommer att leda till en självsanering av en sedan länge kraftigt devalverad kulturdefinition. En definition som möjliggör att t.o.m. våld, perversiteter och skadegörelse både kan finansieras och bokföras som konst och kultur. Utgifter för mycken tvivelaktig kulturverksamhet går liksom lättare att gömma undan i en statligt finansierad bidragsmodell. En kommuns utgifter torde vara betydligt mer transparenta för medborgarna.

Ska bli intressant då att se, om t.ex. GD:s musikkritiker kommer kunna fortsätta med sin subjektivt högljudda ”marknadsföring” av Atonal kultur, istället för den objektivt kritiska granskning, som de borde syssla med, men inte längre kan/vill/vågar ägna sig åt. Inte minst med tanke på vilken miljonrullning det ofta är frågan om…