Månadens Kulturartikel
Barockmyten
Det handlar inte om vad som är rätt eller fel, snarare då om varför. Barockfundamentalisterna har bestämt att deras musik ska spelas ”lätt och luftigt”, med massor av påhängd ornamentik och helt utan vibrato! Lägg till detta cellister med nästan vertikalt hållna instrument! Den idag långa och ofta vinklade ”stackeln” under cellon hade ännu inte uppfunnits. Så spelstilen var troligtvis bara framtvingad av detta faktum samt 1600-1700-talets primitiva stråkteknik, som i sin tur berodde på att man var tvungen att spänna taglet med fingrarna. Man höll i stråken på ett sätt som i praktiken inte tillät en romantisk spelstil även om man så hade önskat. Romantisk musik kräver nämligen att man kan ”gräva sig in” i strängen på ett mycket kraftigare sätt och bibehålla ett jämt stråktryck i hela stråkens längd! Men ett sådant konstant tryck kräver också att man färgar tonen med vänsterhandens s.k. vibrato, som i stort sett är identiskt med sångares dito.
Utan ett sådant vibrato skulle det låta kallt, rått och uttryckslöst och därmed vara en meningslös stråkreform. En sådan romantisk reform möjliggjordes ungefär samtidigt som stråkar började byggas med modern teknik, där taglet är konstant hårt spänt med hjälp av en skruv. Samtidigt ändrades sättet att hålla i en stråke radikalt. Tidsmässigt sammanfaller det logiskt med romantikens intåg i musiken, ca mitten av 1800-talet. Försök bara att spela Mahlers kända Adagietto ur 5:e symfonin på tidstrogna stråkinstrument med dito stråkhållning den som kan. Nej, nej, i långsamt originaltempo.
Med barock stråkhållning och spelstil följer automatiskt ett luftigare och rörligare tempo. Ett verk (av många) som inte har någonting att vinna på det, är t.ex. första och sista satserna i Bachs Matteuspassion. Ändå har vissa dirigenter på senare tids inspelningar utsatt denna musik för en kraftig ”barockmedicinering”, varpå också följer biverkningar, som att musikens tyngd och dramatik nästan helt försvinner. Att både sångare och musiker på 1600-talet inte kunde eller ens fick färglägga musiken med mänskliga varma känslor genom det tidigare nämnda vibratot, var säkerligen mer ett resultat av kyrkans tukt än Bachs egen vilja, hur Gudfruktig han än må ha varit. Vilken spelstil Bach skulle föredra visste han nog inte själv, då han varken kunde veta och ännu mindre höra, vilka stråktekniska möjligheter inklusive vänsterhands och röst vibrato som skulle dyka upp drygt 100 år efter Matteuspassionen. Alltså är allt eventuellt prat om autenticitet och original bara av hypotetiskt – akademiskt - musealt värde.
Ändå försöker somliga dirigenter göra karriär på dylik interpretation. I Matteuspassionens första sats uppstår då istället för ”opera”, en mer operettliknande atmosfär, må vara en tragisk sådan. "Barockisering" sker oftast med stort engagemang och stränga regler liknande de som fundamentalister av alla sorter brukar hålla sig med. För mig ser det bara ut som om de har ett "inverterat känsloliv", d.v.s. det är viktigare för dessa dirigenter att tillfredställa akademisk och intellektuell fåfänga, än att ge publiken en för örat och hjärtat optimerad musikupplevelse.
Många musiker har också sett en chans att profilera sig, och vrider därmed själva klockan tillbaka till 1600-talets instrumenttyper och spelstil. Man startar allehanda barockensembler och naturligtvis är de då angelägna om att få visa upp sin specialkompetens så ofta som möjligt. I sämsta fall får vi då en parallell till många av dagens TV program; där de medverkande artisterna ofta har dubbelt så roligt själva som publiken har.
Som tidigare berättats var jag medlem i Sveriges Radios Gosskör (1959-1963) En av mina sista konserter med kören var just den årliga direktsändningen av Matteuspassionen från Engelbrektkyrkan under ledning av Erik Ericsson. Några år senare gavs den ut på Lp skiva och kom nästan att tjäna som ett hälsosamt riktmärke med avseende på dessa problem. Mina ord i detta ämne gäller huvudsakligen första och sista satsen i nämnda verk. Hur tråkigt är det inte då att finna att just Erik Ericssons inspelningar av senare datum, helt tar avstånd från den egna tyngre och dramatiska 60-talsversionen! Man hade hoppats på att en sådan auktoritet som Ericsson kunde ha stått emot det trendriktiga, men icke. Nu är även hans versioner lika barockiserade som alla andra, till ingen upplevelsenytta för publiken. Finns det verkligen någon tvingande musikestetik som säger att 1700-tals verk inte kan tillföras nya instrumental-tekniska och musikaliska landvinningar (från 1800-talet) och med dem få en ökad uttrycksmöjlighet? Underförstått att musikinstrumenten fortfarande är akustiska!
Finns det någon objektiv sanning som säger att Bachs Goldberg-variationers musikaliska innehåll blir ”våldtaget” bara för att de framförs på piano istället för Cembalo? Blir Schuberts pianomusik ”fel” bara för att den inte framförs på ett tidstroget Hammarklaver? Höjer man inte rent av den gamla musiken till nya och djupare nivåer lyssnar och upplevelsemässigt sett med hjälp av modernare (akustisk) teknik?
I fråga om Bachs cellosviter har t.o.m. den paradoxen uppstått, att s.k. romantiska 1800-tals tolkningar framstår som betydligt mindre rytmiskt flummiga än de, där alla tidstrogna manér med ständiga ”ornamenteranden” har lagts till. Med denna akrobatik, som andas lite för mycket av: hör-på-mig-jag-är-barrockspecialist-mentalitet, försvinner alla musikaliska landvinningar som tidigare nämnts.
M.a.o. om man för att få tillgång till en tidstrogen klang måste plocka bort en rytm och puls som svänger, samt långa varma toner med ett jämt stråktryck som inte ”pumpar”, betalar lyssnaren ett alldeles för högt pris. Jag kan helt enkelt inte höra att Bachs cellosviter har gjort någon musikalisk ”nettovinst” på att ”avromantiseras” av tidstrogna nördar, kan du? Den världsberömde cellisten Mischa Maisky fick frågan: Varför spelar du inte Bach´s Gambasonater på Gamba?
”Min cello är från 1720… och Bach skulle snarare bli chockad av att jag fortfarande spelar hans musik på ett 300 år gammalt instrument”.
Ett för mänskligheten allt vanligare behov må vara "back to basics", särskilt när saker och ting har gått för långt. Men vid normala reguljära framföranden av barockens verk har mig veterligen ingen musikalisk substans exploaterats sönder, degenererat eller spårat ur hittills! Så barockmedicinen tycks snarare påtvingad publiken av diffusa, akademiska och intellektuella orsaker, av kultursnobbar som vill profilera sig, göra sig märkvärdiga över ingenting. Att erbjuda publiken det ”märkvärdiga originalet” (häst och vagn istället för bil) står för ett mer musealt kuriosa tänkande än att det fyller ett reellt musikaliskt behov från musikpubliken.
Om man däremot från en barrock version kastar sig rakt i armarna på t.ex. Robert Wells och hans ”rock” versioner, kommer saken i ett helt annat läge. Då har man inte utvecklat instrumentet utan snarare tillfört extra maskinell icke akustisk utrustning som förändrar både klang, rytm och instrumental balans. Då kan puritaner och nördar börja tala om musikaliska våldtäkter istället för dito orgasmer.
P.g.a. ovanstående dristar jag mig till följande ovetenskapliga men inte helt otänkbara hypotes: Någon har tipsat mig om att kyrkan föredrog kastrater på Bachs tid. Då är det helt logiskt att de också gillade en kastrerad klang och dito interpretation. Då instrumentalisterna trots allt inte var kastrerade, blev de tvungna att hitta en annan utväg för sin ”energi” än den romantiska. Någon kom väl då på att man kunde sublimera kraften till ornamenter och girlanger påklistrade på ytan likt en julgran. Och kompositören hade ju påpassligt lämnat utrymme för just sådana manèr. Mycket trevligt, men efter 5 minuter blir det väldigt tjatigt och förutsägbart.
Därför tycker jag personligen att tidstrogna ensembler har sin största poäng i den visuella upplevelsen. Jag ska nämligen tillstå en personlig svaghet: jag klarar helt enkelt inte av att se t.ex. kombinationen vacker kyrka, Bach musik med Stradivariusvioliner, och värsta ”70-tals uniformer” (ovårdat långt stripigt hår med jeans och flanellskjortor och därtill fotriktiga sandaler med tubsockor) ingen nämnd och ingen glömd. Är jag skadad av en min borgerliga uppväxt i Danderyd? Vi som har ett "estetiskt - romantiskt" förhållande till konst och musikupplevelser, kommer aldrig att bli överens med de som envisas med en intellektuell - politisk approach till "finkulturen". Klart är i alla fall att många kulturflummare har haft för många åsikter och för lite insikter i detta ämne de sista 30 – 40 åren.
Hela 1970-talet t.ex. handlade om att ju oftare man spelade klassisk musik någon annan stans än på dess (akustiskt) rätta platser, desto mer politiskt korrekt var man. Dessutom, ju fulare kläder man hade desto närmare folket trodde man sig komma. Musiken var tydligen både önskvärd och tillåten, men inte dess ”borgerliga infrastruktur” bestående av tjusiga byggnader med dito klädsel.
Till sist vågar jag mig på en teori om varför barockfolkets verksamhet hela tiden ökar. Det är helt enkelt ett symptom, inte på vad vi egentligen vill ha, utan snarare på vad vi saknar. De senaste 75 åren har mycket få ”klassiska” symfoniska verk producerats. I brist på ny sådan för publiken ”riktig” repertoar, tvingas man till arkeologiska utgrävningar från 1500-talet. Kanske tjänar dylika (rent) klingande fornlämningar omedvetet också som en nödvändig motvikt till det kraftigt ökande atonala och elektroniska utbudet i musikens värld…
Gunnar Colding, fd Kammarmusiker
